<3

Onsdag - Anna Of Farhult <3<3

Vad ska man säga? Jag älskar denna underbara häst och det finns ingen finare och jag kommer aldrig träffa en häst som henne igen.

Vad i Hörby idag. Och det vanliga är det gnäll och tjat om Arbetsförmedlingen och NU ja NU är det tjat att jag måste vaccinera mig!!! Är det fan inte det ena så är det det andra. Och ska jag vara ärlig så känner jag ännu mindre för det när folk tjatar på mig.!! Ibland känner man att.. nä nu jävlar kör jag in där imorgon. NÄÄ då kommer tjatet igen att jag MÅSTE in imorgon och då sjunker det där jävlaenammat. Och nu krav på att vaccinera mig!! är inte det upp till ens eget om man vill eller inte?! skit samma. . . . . Jag blev förbannad tog Melman under armen slängde in han i bilen och körde hem till sköna skepparslöv. Som vanligt flyr jag när det blir problem.

Iallafall kom hem och bytte om och det ända jag tänkte var att jag SKA rida Anna om det så är beck mörkt ute. Behöver komma ut och bara ta det lungt. Så på med alla reflexer på Anna och på mig sen en skön jävla barbacka runda i mjukisbyxor och en varm mysig dunjacka.

Det sköna är att när jag satt där så fick jag en kännsla jag inte kännt på länge. Det var bara jag och Anna. Bara jag och den där helt underbara häste jag haft med mig sen jag gick på mellan stadiet. Vi har gått igenom så mycket JAG har gått igenom så mycket och HON har varit med mig genom de 6 ½ senaste åren. När allt var skit stacka jag oftast till Anna för bara sitta i hennes box i flera timmar för det känndes mycket bättre. Idag känndes allting skit och det första jag tänkte var att jag SKA till Anna! Hon var precis likadan som alltid. Hon ändrar sig inte, hon ställer alltid upp och gör vad man ber henne om. Man pratar och hon lyssnar.

Det är så himmla skönt med henne för man kan berätta allt för henne och hon gnäller inte tillbaka och säger till en vad man MÅSTE göra eller säger till en att skärpa sig för man snart fyller 20 och man betér sig som en barnrumpa.

Ikväll var det hon och jag och jag vet inte hur längesen det var jag kännde såhär. Mitt i mörkret på en stig mellan alla ödelagda åkrar stanna jag henne och bara la mig runt halsen och grät i hennes man. Det låter som en gammal "Min Häst" Berättelse kanske men det finns inget bättre.

Jag älskar dig Anna! Föralltid!!!